WeBible

1 - Under det att konung Antiokus tågade genom de övre landskapen, fick han höra att i Persien fanns en stad vid namn Elymais, som var beryktad för sin rikedom på silver och guld,

2 - och att dess helgedom var övermåttan rik, och att där funnos rustningar av guld, och pansar och andra vapen, som hade kvarlämnats där av den macedoniske konungen Alexander, Filippus’ son, som var den förste konungen över grekerna.

3 - Han drog alltså dit och sökte intaga staden för att plundra den. Men han förmådde det icke, ty saken hade blivit bekant för stadens invånare.

4 - Och de reste sig till strid mot honom, och han måste fly och drog under stor grämelse därifrån, för att vända om till Babylon.

5 - Då kom en budbärare till honom i Persien, med underrättelse om att de härar som hade dragit till Judeen hade blivit slagna på flykten,

6 - och att Lysias, som hade dragit dit i spetsen för en stark härsmakt, hade blivit slagen av judarna, och att dessa hade förstärkt sig genom vapen och manskap och rikt byte, som de hade tagit från de härar de hade nedgjort.

7 - Vidare hade de rivit ned den styggelse som han hade låtit uppföra på altaret i Jerusalem och omgivit helgedomen med höga murar, så att den hade blivit sådan den förut var; på samma sätt hade de ock gjort med Betsura, som var en av hans egna städer.

8 - När konungen hörde allt detta, blev han häpen och mycket upprörd. Och han blev sängliggande och föll i en sjukdom, av grämelse över att det icke hade gått honom såsom han önskade.

9 - Och han blev liggande där i lång tid, ty stor grämelse överföll honom alltjämt på nytt. Då han nu förstod att han skulle dö,

10 - kallade han till sig alla sina vänner och sade till dem: »Sömnen flyr mina ögon, och mitt sinne är nedtryckt av bekymmer.

11 - Och jag har sagt vid mig själv: ’I vilket trångmål har jag icke råkat, och huru stor är icke den olycka som nu vill fördränka mig, jag som dock var så mild och så älskad, när jag utövade min konungamakt!’

12 - Men nu kommer jag ihåg det onda som jag har förövat i Jerusalem, huru jag har tagit alla kärl av guld och silver, som funnos i staden, och sänt ut folk för att utan orsak tillintetgöra inbyggarna i Judeen.

13 - Jag förstår att det är därför som dessa olyckor hava drabbat mig. Och nu måste jag förgås av stor grämelse i ett främmande land.»

14 - Sedan kallade han till sig Filippus, en av sina vänner, och satte honom Över hela sitt rike.

15 - Och han gav honom sin krona, sin mantel och sin ring, med uppdrag att leda hans son Antiokus och fostra honom för hans konungsliga kall.

16 - Och konung Antiokus gav där upp andan, år 149.

17 - När Lysias fick veta att konungen var död, insatte han till konung efter honom hans son Antiokus, som han hade fostrat under hans barndom, och gav honom namnet Eupator.

18 - Men de som voro på borgen hindrade israeliterna från att fritt besöka helgedomen och sökte alltjämt bereda dem ofärd och utgjorde ett stöd för hedningarna.

19 - Judas begynte då tänka på att tillintetgöra dem; och han sammankallade hela folket för att belägra dem.

20 - Och de församlade sig allasammans och begynte att belägra dem, år 150; Och han lät anordna ställningar för kastredskap och förfärdiga stormverktyg mot dem.

21 - Men några av dem lyckades komma igenom avspärrningen, och till dem slöto sig en del ogudaktiga israeliter.

22 - Dessa begåvo sig till konungen och sade: »Huru länge skall du dröja med att hålla dom, och när skall du hämnas våra bröder?

23 - Vi voro villiga att tjäna din fader och vandra efter hans befallningar och följa hans bud.

24 - Fördenskull blevo våra landsmän alltmer avogt sinnade mot oss; ja, så många av oss, som de träffade på, dödade de, och vår egendom plundrade de.

25 - Och icke allenast mot oss hava de räckt ut sin hand, utan ock mot alla sina grannar.

26 - Och se, nu hava de begynt att belägra borgen i Jerusalem för att intaga den; och de hava befäst helgedomen och Betsura.

27 - Om du nu icke skyndar att förekomma dem, skola de göra vad som är värre än detta; och du skall då icke längre kunna hejda dem.»

28 - När konungen hörde detta, blev han vred. Och han församlade alla sina vänner, hövitsmännen över hans fotfolk och dem som förde befälet över ryttarna.

29 - Jämväl från andra riken och från öarna i havet kom lejt krigsfolk till honom.

30 - Skaran av hans krigare uppgick till ett antal av ett hundra tusen man fotfolk och tjugu tusen ryttare; därtill kommo trettiotvå elefanter, som voro övade till strid.

31 - Och de drogo genom Idumeen och lägrade sig mitt emot Betsura; och de stridde i lång tid och förfärdigade stormverktyg. Men de belägrade gjorde ett utfall och brände upp dessa i eld och stridde med manligt mod.

32 - Och Judas bröt upp från borgen och tågade till Betsakaria och lägrade sig där, mitt emot konungens läger.

33 - Och bittida om morgonen lät konungen sin här, som var uppfylld av stridslust, bryta upp i riktning mot Betsakaria. Och krigsfolket ställde upp sig i stridsordning, och man blåste i trumpeterna.

34 - För elefanterna ställde man fram röd saft av druvor och mullbär, för att uppegga dem till striden.

35 - Sedan fördelade de djuren på de olika häravdelningarna och ställde bredvid var elefant ett tusen man till fots, som voro klädda i kedjepansar och hade kopparhjälmar på sina huvuden; därtill voro fem hundra utvalda ryttare avdelade för vart djur.

36 - Dessa plägade redan på förhand ständigt uppehålla sig i elefantens närhet: de följde med vart den gick och veko icke ifrån den.

37 - Och var elefant bar, förutom sin förare, ett starkt, skyddat trätorn, som var fastgjort på dess rygg med bukgjordar; och i vart torn funnos trettiotvå krigsmän, som förde striden från djurets rygg.

38 - De återstående ryttarna ställde man upp å ömse sidor, på härens båda flyglar, för att därmed oroa fienderna och skaffa betäckning åt fotfolkets olika avdelningar.

39 - Och när solen lyste på sköldarna, som voro av guld eller koppar, lyste bergen av dem och flammade såsom brinnande facklor.

40 - En del av konungens här bredde ut sig över bergshöjderna, en annan del åter på jämn mark; och de kommo framtagande med fasta steg och i god ordning.

41 - Och alla bävade, när de hörde dånet av deras stora skaror och trampet av deras steg och slamret av deras vapen; hären var nämligen övermåttan stor och talrik.

42 - Men Judas ryckte närmare med sin här för att inlåta sig i strid; och i den striden föllo sex hundra man av konungens här.

43 - Därunder blev Eleasar Avaran bland elefanterna varse en som var betäckt med kungligt pansar, och som i storlek överträffade alla de andra djuren, så att det såg ut, som om den skulle bära konungen.

44 - Då gav han sig själv till pris för att rädda sitt folk och förvärva sig ett evärdligt namn.

45 - Han skyndade alltså djärvt fram mot den, mitt in i häravdelningen, och högg ned fiender till höger och vänster, så att de drevos undan från den åt ömse sidor.

46 - Därefter böjde han sig ned under elefanten och gav den en stöt i buken och dödade den så. Och när den störtade till marken, föll den över honom. Så fann han där sin död.

47 - Men när Judas’ män märkte huru stark konungens här var, och med vilken häftighet krigsfolket gjorde sina anfall, veko de undan för dem.

48 - Konungens krigsmän drogo nu upp till Jerusalem för att möta judarna i strid; och konungen lägrade sig gent emot Judeen och Sions berg.

49 - Med besättningen i Betsura slöt han fred. De måste lämna staden, ty de hade icke nog livsmedel där för att kunna uthärda en belägring i den; landet hade nämligen då sitt sabbatsår.

50 - Konungen intog alltså Betsura och lade där in en besättning för att försvara staden.

51 - Därefter belägrade han helgedomen i lång tid och uppförde där ställningar för kastredskap och ställde upp stormverktyg och redskap för att kasta eld och stenar, så ock skorpioner för att skjuta pilar, och därtill slungor.

52 - Men de belägrade förfärdigade, också de, krigsredskap till försvar mot fiendens och stridde i lång tid.

53 - Men de hade icke några livsmedel i sina förrådsrum, eftersom det nu var det sjunde året; och de som hade blivit räddade och förda upp till Judeen från hedningarnas land hade förtärt vad som fanns kvar av förråden.

54 - Därför stannade allenast några få krigsmän kvar vid helgedomen, ty hungern blev dem övermäktig; och de skingrades, var och en till sin hemort.

55 - Då fick Lysias höra att Filippus, vilken konung Antiokus före sin död hade satt till att leda sin sons uppfostran för hans konungsliga kall,

56 - hade kommit tillbaka från Persien och Me-dien, i spetsen för den här som hade följt konungen, och att han sökte efter att bemäktiga sig riksstyrelsen.

57 - Han blev därför med ens benägen till avtag och sade till konungen och anförarna för hären, så ock till manskapet: »Vi bliva för var dag allt svagare och hava helt obetydligt med livsmedel, och platsen som vi belägra är fast, och därtill vilar omsorgen om hela riket på oss.

58 - Låt oss fördenskull ingå förlikning med dessa män och sluta fred med dem och med hela deras folk.

59 - Vi vilja tillstädja dem att såsom förut vandra efter sina egna stadgar; ty det är därför att vi hava upphävt dessa deras stadgar, som de hava blivit uppretade och gjort allt detta.»

60 - Det talet behagade konungen och hövitsmännen väl; och han sände bud till judarna och erbjöd dem fred, och dessa gingo in därpå.

61 - Och sedan konungen och hövitsmännen hade givit dem edlig bekräftelse på villkoren, drogo de ut ur fästningen,

62 - och konungen tågade in på Sions berg. Men när han såg huru väl befäst platsen var, svek han den ed som han hade svurit, och bjöd att man skulle riva ned murarna runt omkring.

63 - Därefter bröt han skyndsamt upp och vände tillbaka till Antiokia; och när han fann Filippus vara herre i staden, inlät han sig i strid med honom och intog staden med våld.